man inser inte idiotin förens man själv har slutat upp med den och tittar på den, med avsmak.
jag har alltid tyckt att smink har
varit något positivt, jag har borstat på mig lite mineralpuder, täckt
det jag inte vill ska synas och trätt på mig en annan roll. som den
sminkade ruth.
det är inte bra att ångra sig, för då
får man ont i hjärtat i onödan. jag ångrar inte att jag varit så
beroende av mitt mineralpuder, absolut inte. men jag är glad över att
den relationen faktiskt inte är lika intensiv längre. jag är glad över
att sminket inte längre är min trygghet för att känna mig snygg/fin. jag
är glad över att jag kommit till den insikten att sminket aldrig kan
bli en del av mig, för den är avtarbar. på sama sätt som jag trodde att
en klädstil kunde bli "jag", det blir den aldrig, den kommer föralltid
att vara en yta. den jag är finns inom mig.
känslan i att inte behöva ställa sig
där och sminka sig och känna sig "klar", den är så befriande. att kunna
gå utanför hemmet iförd ingen yta alls. bara svartmålade ögonfransar,
det är skönt. att inte behöva oroa sig för om det ska regna eller inte,
för då försvinner ju sminket och finnarna man täckt kommer då synas.
friheten i att känna sig fin i hur man
själv är skapt, what your mama and papa gave you. ja, jag är 17½ år
fyllda och kommer på det nu. trots att min familj och vänner sagt att
jag är fin utan smink bla bla bla. men jag behövde själv inse det. vi
vet ju alla, även fast röster i ens omgivning säger något, så kan vi
inte bli övertygade förens vi själva upplevt det.
när jag nu kommit till insikt så blir
jag faktiskt lite arg över att jag varit en fånge under
kosmetika-företagens vinst. och jag har inte varit ensam om det,
tusentals tjejer är det. och varför pratar ingen om det?
