Vacker - med och utan spackel

man inser inte idiotin förens man själv har slutat upp med den och tittar på den, med avsmak.

jag har alltid tyckt att smink har varit något positivt, jag har borstat på mig lite mineralpuder, täckt det jag inte vill ska synas och trätt på mig en annan roll. som den sminkade ruth.

det är inte bra att ångra sig, för då får man ont i hjärtat i onödan. jag ångrar inte att jag varit så beroende av mitt mineralpuder, absolut inte. men jag är glad över att den relationen faktiskt inte är lika intensiv längre. jag är glad över att sminket inte längre är min trygghet för att känna mig snygg/fin. jag är glad över att jag kommit till den insikten att sminket aldrig kan bli en del av mig, för den är avtarbar. på sama sätt som jag trodde att en klädstil kunde bli "jag", det blir den aldrig, den kommer föralltid att vara en yta. den jag är finns inom mig. 

känslan i att inte behöva ställa sig där och sminka sig och känna sig "klar", den är så befriande. att kunna gå utanför hemmet iförd ingen yta alls. bara svartmålade ögonfransar, det är skönt. att inte behöva oroa sig för om det ska regna eller inte, för då försvinner ju sminket och finnarna man täckt kommer då synas.

friheten i att känna sig fin i hur man själv är skapt, what your mama and papa gave you. ja, jag är 17½ år fyllda och kommer på det nu. trots att min familj och vänner sagt att jag är fin utan smink bla bla bla. men jag behövde själv inse det. vi vet ju alla, även fast röster i ens omgivning säger något, så kan vi inte bli övertygade förens vi själva upplevt det. 

när jag nu kommit till insikt så blir jag faktiskt lite arg över att jag varit en fånge under kosmetika-företagens vinst. och jag har inte varit ensam om det, tusentals tjejer är det. och varför pratar ingen om det?

 

Skrivet av Ruth